Regina Derieva är en samtida poet som bemästrar såväl den traditionella som den fria versen. Samtidigt be?nner hon sig liksom utanför tiden, eller rättare sagt i Gamla Testamentets och Apokalypsens tid. Den tradition man kommer att tänka på när man läser Regina Derieva är något mer än en rent poetisk tradition. Hennes dikter bär på ett minne av Ordet, av Psaltaren och Profeterna, av klarheten och originaliteten i de evangeliska liknelserna.

     I likhet med sina höga förebilder mobiliserar Regina Derieva språkets dolda resurser och blottlägger dess paradoxala natur. Ordförrådets bultande slag, oväntade begreppsväxlingar, ekon av bittert omtolkade citat skänker hennes dikter djup och understundom också en rent epigrammatisk skärpa. Hennes bilder är ibland svårgripbara och besynnerliga, vid första anblick till och med slumpartade — men det rör sig om den sortens illusoriska slumpmässighet som är nödtvångets frånsida.

     Regina Derievas värld är vår värld, som råkat in i en återvändsgränd, som hamnat på ett så stort avstånd från Gud att till och med Han kan få svårt att övervinna det. Det är en lägerzon, där rummet övergår i tomhet och tiden i undergång. Om en sådan världsuppfattning är hon långt ifrån ensam. Men hennes dikter kännetecknas av en märklig brist på sentimentalitet och en själsstyrka, som bygger på en tro som inte är helt vanlig i våra dagar. Krigets och dödens samtidsjargong kolliderar här med frihetens och livets urgamla språk, bristen på mening förvandlas till spänd förväntan, till och med till en dold närvaro av mening, adjektiven »dödlig« och »odödlig« återfår sin ursprungliga innebörd.