Regina Derieva  | Oavbrutet svarta bilder  | Håkan Sandvik översättning  | Carl Forsbergs bokförlag

Vad är en svensk poet? Är det en poet som skriver på svenska? Eller kan det också vara en poet som bor i Sverige, och som skrivit om Sverige? Frågan bör, om inte för poetens skull så för landets, ställas när det gäller den ryskspråkiga Regina Derieva. Hon är bosatt i Sverige sedan ett decennium, och hennes i år på svenska utgivna diktsamling Oavbrutet svarta bilder inkluderar bland de självbiografiska motiven också det nya hemlandet. 
Ser man Derieva som rysk poet är hon en av dem som kommit efter Brodsky, och som lärt av honom. Någon närmare placering eller relativ värdering är jag inte kompetent att göra. Brodsky själv tycks i en recension av ryska exilpoeter ha menat att det individuella författarperspektivet hade begränsad relevans, att det hos Derieva var ”själva poesin, själva friheten” som talade. Betraktar man däremot Derieva som svensk poet (som Håkan Sandell önskar i sitt efterord till Oavbrutet svarta bilder), blir hon i sitt nya sammanhang en både individuell och unik röst, med ett unikt uttryck och unika erfarenheter att uttrycka. Svensk poesi har med andra ord allt att vinna på det, och inget att förlora.
Men en tredje och kanske med själva poesin och själva friheten mer överensstämmande möjlighet är förstås att överge det nationella perspektivet, och se Derieva som en internationell poet, spridd i översättningar till engelska, franska, italienska, svenska. Poesin behöver ju inte ta hänsyn till jordiska gränser, och uppstår (återigen enligt Brodsky) troligen ”i frånvaron av någon tydlig gräns”. Derievas poetiska genealogi inkluderar heller inte bara den ryska modernismen, utan även den internationella; Beckett till exempel.
Gränserna kan dock hejda poeterna själva, vilket Regina Derieva tvingats erfara. Hon föddes 1949 i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen och växte upp i det likaledes sovjetiska Kazakstan. I vuxen ålder konverterade hon till katolicismen. Efter Sovjetunionens fall emigrerade hon till Israel, där hon på grund av sin öppet deklarerade kristendom dock vägrades medborgarskap. Dessutom förvägrades hon utresetillstånd, vilket under ett antal år gjorde henne till ett slags statslös fånge i landet. Först efter att fallet uppmärksammats internationellt fick hon lämna landet, och hamnade slutligen i Sverige.
På svenska finns sedan tidigare Himmelens geometri i Bengt Jangfelds och Bengt Samuelssons översättning. Det är en urvalsvolym som, i en högre grad än Oavbrutet svarta bilder präglas av Derievas kristna tro. Som religiös poet är hon dock inte av den sorten som riskerar att få en icke-troende att vända bort blicken på grund av ett allt för vitt ljus. Tvärtom är hennes ljus alltid omgivet av mörker: ”en svartsyn så bottenlös att endast den strängaste tro kan besegra tvivlet” skriver Jangfeld i sitt förord. 
Om poesin i Oavbrutet svarta bilder – ett anspråkslöst litet häfte, innehållande fem sammanhängande sviter – är mindre omedelbart anslående, så kompletterar den dock den förra volymen med ett mer vardagligt tonfall och, som titeln anger, med ännu mer svärta. För att urskilja ytterligare några grader på Derievas poetiska kompass, kan man slutligen också gå till den engelska urvalsvolymen Alien Matter, som i något större utsträckning speglar Derieva även i rollen som metafortät och/eller metrisk och rimmande modernist. Materien är mörk även där. Kanske kan Derievas alla svarta bilder rentav ses som ett slags fotografiska negativ, vilka inte kan framkallas till ljus genom blott mänskliga krafter.
Boken och titelsviten Oavbrutet svarta bilder inleds med ett stycke svart hematit polerad till vad som både är ett fönster och en spegel. En sådan tvetydig kommunikation genom blickar och bilder i en tvåvägsspegel tycks betecknande för författarskapet. ”Medusan / i svarta spegelglasögon / av polskt fabrikat / irrar bländad omkring” hette det i ”Vinterföreläsningar för terrorister” (inkluderad i både Himmelens geometri och Alien Matter).
Svart svårmod och svart kaffe skärper poetens egen medusablick. Och de svarta bilderna fortsätter att falla som lavablock också i de följande sviterna (även den som har den typiskt svart humoristiska titeln ”Med förhoppning om en vit jul”). Man kan följa dem i författarinnans spår. Alltså först från ett Sovjet av sotiga fönster och stäpper med arbetsläger, där någon har klippt bort en ”Loreleis” blonda hår intill huden, för att det inte skall störa arbetet:
Och hennes huvud är
omslutet av frost, likt
en sprucken klocka
från en katolsk kyrka
som grävts upp från underjorden
nära en kolgruva 
uppkallad efter 
kamrat Heinrich Heine.
Sovjetunionen har Ryszard Kapuszinski minnesvärt skildrat som ”imperiet” i sin bok med samma namn. Om det mer långlivade romerska imperiet skrev den annars beundrande historikern Gibbon att det var en mardröm för dissidenter: det fanns ingenstans i den kända världen man kunde fly dess kontroll. Dissidenten Brodsky återkom i bland annat till användandet av romarriket som motiv, och det gör även den likaledes latinkunniga Derieva. Vid Svarta Havet, dit Ovidius förvisades, möts det gamla och det nya imperiet och man kan ana det ena i det andra när Derieva (i Himmelens geometri) ironiskt skriver:
Se, i det Romerska imperiet
var allt idealiskt ordnat;
där existerade rentav
ämbetet vattnets beskyddare.
Man ville gärna tro att Ovidius
inte blev fördriven
utan sändes att lära skyterna
diktandets konst och 
att tänka ut nya ämbeten
åt barbarerna
Men romarriket som metafor visar sig även användbar när de svarta bildernas skald därefter förflyttat sig till Israel, utan ironisk distans, i den nyare boken. Hon talar upprepade gånger om ”Herodes armé” och ”Herodes folkräkning” – som hon alltså utesluts ur – i sin annars konkreta skildring av vardag i Jerusalem och checkpoints och vapenhot och mer än vapenhot i en palestinsk by:
Så visade sig 
de svarta hålen (rätt eller fel)
på männens pannor. 
Men Rom var ju inte bara förtryck, utan också kultur, en kultur som innefattade satir över förtrycket. Kanske är det hos romarskalderna Derieva har funnit inspiration till sina epigrammatiska kortdikter, vilka dominerar i Oavbrutet svarta bilder. Så även när imperiet undflytts, i den mån det någonsin kan undflys. Bland bokens dikter om Sverige finns följande epigram för den övriga befolkningen att spegla sig i:
Svenskar är ett gott
och vetgirigt släkte:
om det är något de inte förstår,
ser de dig genomträngande
i ögonen. Det är då
nödvändigt att man inte tar av
sina mycket mörka glasögon.
Glas, sten, saltstoder, trons klippa… Polerade eller opolerade är Derievas dikter ofta hårda, formade av hårda erfarenheter som de är. Men de kan också bölja med det gränslösa vattnet, som inte behöver någon beskyddare, och vindarna, som inte behöver söka asyl. Det är där man anar friheten, ”vars blick / likt Medusan förvandlar var man / till klippor och småsten och sand”. Och där den ena naturformen möter den andra slår poesins bränningar som starkast:
Vinden knäckte sina vingar
och föll i havet.
Havet föll mot kusten
och hela vidden vältrade sig i vokaler
Och vare sig Derievas dikter slipas ödmjuka mot stora teman – hav, rymd, tid – eller sätter hårt mot hårt (”Gillettes rakblad är helt slött, / men ryssarnas yxa har heller inte / rakat någon under en lång tid”) behåller de i allmänhet sin skärpa. Som skärvan av en snäcka på stranden. Skärvan i ögat: en vass kant av humor. Och en stolt örnblick, poesins aristokratiska, man tycker sig ana bakom de mörka glasögonen. 
Fast vem vet säkert vad som finns där? Inte heller poeten säger sig kunna se klart in i sig själv. Att tränga in till själen är blott änglarna förunnat. Så är de också vana vid att vistas på en nålspets.

Malte Persson
 
 

Trots Allt  #3 2007

Regina Derieva  | Oavbrutet svarta bilder  | Håkan Sandvik översättning  | Carl Forsbergs bokförlag 

Regina Derievas dikter går att hålla som stenar med olika temperatur och textur, kalla eller varma, vassa eller släta, eller nej, det här är dikt som frukt. Något hårt och mörkt kan skalas av och kvar blir människans totala ömtålighet i en värld "mer full av tårar än du kan förstå", för att citera W B Yeats. 
I det heliga landet idag måste barn passera militärernas checkpoints på väg till skolan men just där, vid Genesarets sjö, sker undret än:  "Nedsänkt väger jag litet men förlossad vinner jag mitt fulla värde, sådant värde som är bortom allt vägande.  Och simmande med genomskinliga fiskar, har jag blivit genomskinlig för Ljuset." Gud finns. Och människan drunknar och blöder.

Maria Küchen
 

Expressen den 3 maj 2003

Hopp från medelhög höjd

REGINA DERIEVA | Himmelens geometri | Svensk översättning av Bengt Samuelson och Bengt Jangfeldt | Norma Bokförlag 

Att läsa religiös poesi är lite som att försättas i rollen som baksätesförare. Man kan ha aldrig så insiktsfulla åsikter om trafiken eller vyerna genom bilrutan, tycka att turen är rena joyriden eller förgäves söka göra chauffören uppmärksam på att han faktiskt kör med handbromsen uppdragen. Resans mål står likväl fast och på sin höjd skulle ett sataniskt ingripande kunna hindra texten från att nå det. Och så långt skulle väl ingen kritiker vilja gå, kättare eller ej, trots den moderna poesins sympati för djävulen alltsedan Baudelaires billösa dagar? 
    Med andra ord: som läsare finns det föga att göra. Religiös poesi kör på svavelfritt bränsle och använder cruise control. Förr eller senare hyllar alla dess ord Ordet. 
    Visserligen har svenska poeter som Ingemar Leckius, Majken Johansson och Bo Setterlind när han var som bäst visat att det går att skriva kristen poesi som inte är förutsägbar. Men ofta har det då varit fråga om att gestalta anfäktelsens dramer eller fira undrets mirakel, och här har poesin befunnit sig på hemmaplan. Ty vad vore dikten utan tvivel och lovprisande? Svårare är förmodligen att skriva utifrån en oomkullrunkelig tro, eftersom förtätningen mellan orden gärna går förlorad och nerven försvinner. 
    Därför är den bok med vilken den ryska poeten Regina Derieva nu introduceras på svenska, kallad Himmelens geometri, en välkommen bekantskap. Hennes svenska apostlar, översättarna Bengt Samuelson och Bengt Jangfeldt, har sammanställt ett urval dikter tillkomna under det senaste kvartsseklet. Titlar som "Frånvaro", "De profundis" och "Lektioner i tystnad" antyder en katolsk poet med rötter i negativ teologi, medan "Forget it" och "Vinterföreläsningar för terrorister" avslöjar ett sinne för samtida idiom präglat av sardonisk skärpa och bittra syllogismer. 
    Även om hon är något yngre tillhör Derieva samma härdade östeuropeiska efterkrigspoesi som Josef Brodskij och Tomas Venclova, vars verk hennes poesi kan påminna om. Uppvuxen i ett hem präglat av lika styvsint marxism som hårdnackad ateism konverterade hon till katolicismen i vuxen ålder. I början av 90-talet emigrerade hon till Israel, men kom efter svårigheter att få uppehållstillstånd till Sverige strax före sekelskiftet. Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att den barnatro som talar ur den svenska poesins mest berömda fallskärmshopp och som Tranströmer inledde sina 17 dikter med saknas hos Derieva. Hennes "Hopp från medelhög höjd" visar i stället hur: 

Fallskärmen öppnar sig 
likt en sällsynt 
Nabokov-fjäril. 
I princip 
är det samma silke 
som i ett rockfoder, 
som fodret på kavajen 
hos en rysk bombkastare. 
Ovanför ingenting annat 
än jord, 
aldrig någonting annat 
än jord. 
Något annat 
lägger stenen 
helt enkelt inte märke till, 
där den slås sönder 
och splittras 
till en tryckerisats. 
Alla skall vi förvandlas 
till stoft.

I Derievas dikter förenas själsdjup med en suverän brist på sentimentalitet, gedigen traditionsmedvetenhet med en lika desperat sorts nykterhet. Bara så förvandlas Ordet till stoft, och stoftet till ord. Och bara så blir målet med läsningen av religiös poesi inte förutsägbart, utan vad det måste vara: omskakande. 

Aris Fioretos
 

"Gud utsätter människor för vad de tål"

Möt poeten Regina Derieva, från Ukraina, Kazakstan och Israel, och numera Märsta, några mil utanför Stockholm. Josef Brodsky tillhörde tillskyndarna, och hennes poesi vinner allt fler anhängare. Ryska, engelska, franska, italienska, arabiska och kinesiska uppplagor - och nu även en svensk utgåva.

Fotograf Jurek Holzer och jag är på besök hemma hos poeten Regina Derieva och hennes make Alexander, som sedan några år tillbaka bor i en lägenhet i Märsta norr om Stockholm. Men exakt var ska intervjun äga rum? Vi står i vardagsrummet, och jag ser mängder av hennes böcker utefter ena väggen, och några ryska ikoner utefter den andra, målade av Alexander. Till slut blir det köket, enligt Jurek ett tecken på att vi är extra välkomna, och att man vill vara informell. Han sätter sig ner, mitt emot Regina, och både fotograferar och översätter. På köksbordet mellan dem finns cigaretter, askkoppar, medicinburkar, astmaspray, mineralvatten, tidningar på ryska, papper, pennor och en servetthållare i form av en färggrann dalahäst. Jag ställer mina frågor, Jurek tolkar, Regina svarar, för det mesta enstavigt, ofta med ja, nej, kanske eller vet inte, och Alexander fyller i så gott han kan, hämtar klipp och böcker, bjuder på te och kex, och står hellre än sitter. - Regina är inte så talför, förklarar han på engelska, och slår ut med händerna. Inte på något språk. Så ta det inte personligt. Hon skriver dikter istället. Det är hon bra på. - Det har varit en svår tid för henne i Sverige, lägger han till, både fysiskt och psykiskt. - Tidigare skrev jag varje dag, men det går inte längre, förklarar Regina allvarligt. Men det var ett Guds under att jag kom hit, fortsätter hon och nickar mot Jurek, annars hade jag gått under. Här är lugnt och normalt. Jag har haft tillräckligt med elände för resten av mitt liv. - Gud utsätter människor för vad de tål, och vi klarar faktiskt av mer än vi tror. Fast nu räcker det.

Nu bär sjukvårdare 
i smutsiga sjukhusrockar 
ut verkligheten 
med fötterna före. 
Nu återvänder den 
från intensivvårdsavdelningen 
i en rock som lånats 
av en av de två sjukvårdarna
/... /

Hon föddes i en judisk familj i Odessa i Ukraina 1949. Pappan var övertygad kommunist och professor i marxism-leninism. I början av 50-talet flyttade familjen österut, till Kazakstan. Regina växte upp i staden Karaganda, var en begåvad gymnasist och fick tidigt sina dikter publicerade. Hennes lyrik var långt ifrån det som myndigheterna ville ha. Varken socialrealistisk eller käckt optimistisk, snarare mörk och sorgsen, och senare även religiös. Redan de första diktsamlingarna blev hårt censurerade. - Framför allt tog myndigheterna bort ord som själ och tårar, berättar hon. Det var farliga ord. KGB höll henne under uppsikt, och inte förrän under glasnost blev hon insläppt i författarförbundet. År 1990 övergick hon till katolicismen, tillsammans med sin man och deras 12-årige son. Året därpå beslöt de sig för att utvandra till Israel, med hjälp av Lagen om återvändande. Väl framme förvägrades de medborgarskap, i och med att de var katoliker. De flyttade sju gånger, och hamnade slutligen i västra, arabiska Jerusalem, i en lägenhet som Vatikanen ställde till förfogande. Israel gav dem inga utresehandlingar, Sovjet fanns inte längre, och det nybildade Kazakstan ville inte ta emot dem. De var ju inte etniska kazakstaner. - Vi levde i limbo, förklarar Alexander. Familjens belägenhet uppmärksammades internationellt, bland annat i New York Times och Guardian, och några bedömare ansåg att Israel trots allt borde släppa in dessa flyktingar, även om det stred mot delar av Lagen om återvändande. Andra frågade sig varför de tre över huvud taget emigrerade till Israel, som katoliker, och dessutom precis när Sovjet höll på att upplösas och gränserna öppnas. År 1999 lyckades Regina och Alexander slutligen komma ut, och till Sverige, med hjälp av Vatikanen och de svenska biskoparna Anders Arborelius och Magnus Lind. Sonen var då redan i USA, på ett amerikanskt stipendium.

/... / 
Och på ett artistkafé 
serverades dagens rätt: 
kvadratiska ägg 
symboliserande 
kärleken.

Under tiden i Israel och Sverige har Regina fortsatt att skriva och publicera, och förutom titlar på ryska finns numera engelska, franska, italienska, arabiska och kinesiska upplagor - samt en svensk utgåva. Tidigare i vår gav förlaget Norma ut "Himmelens geometri" i översättning av Bengt Samuelsson och Bengt Jangfeldt, och därifrån kommer utdragen på denna sida, samtliga tolkningar av den senare. I Expressen skrev Aris Fioretos att skalden är "en välkommen bekantskap" och att hon har "ett sinne för samtida idiom präglat av sardonisk skärpa". I bokens förord refereras till den litauiske poeten Tomas Venclova, som menar att Derieva ser en värld "som hamnat i en återvändsgränd, som kommit på så stort avstånd från Gud att kanske till och med Han har svårt att överbrygga det". Mörker och tröst, elände och hopp, så ser två återkommande teman ut; vad vi är i stånd att göra mot varandra - och den famn som faktiskt väntar oss, om vi har modet eller kraften att öppna oss för Jesus.

Återstår bara att läsa 
och läsa tills man får kunskap 
om det som ingenstans står 
skrivet 
absolut ingenstans 
/... /

För denne läsare påminner hennes anslag ibland om Gunnar Ekelöf och Jesper Svenbro, två poeter som hon har läst och tycker mycket om, och planerar att översätta till ryska, när hennes svenska blir bättre.

Jag övernattar i främmande hem. 
Det var så länge sedan 
jag hade något eget, att jag 
har förlorat luktsinnet. 
Jag ligger i främmande sängar 
och drömmer främmande 
drömmar 
som jag bara med möda 
lyckas ta mig ur. 
/... /

Ukraina, Kazakstan, Israel och nu Sverige. Känner du dig hemlös, eller har du lyckats rota dig här, frågar jag, via min fotograf. - Sverige är bäst hittills, säger hon och ler skyggt. Här finns mitt jordiska hem. Men rötter? Jag ser det så här: Om man ska kunna leva måste man låta sina rötter växa uppåt, fortsätter hon och låter handen elegant peka mot taket. Det är det viktigaste. Under åren i Märsta har hon blivit allt mer uppmärksammad och erkänd, inte endast bland ryssar, i hemlandet och i exil, eller bland katoliker, utan också bland läsare i allmänhet, framför allt i Europa och USA. En av hennes tillskyndare var Nobelpristagaren Josef Brodsky

Några dagar efter vårt besök ska hon och Alexander flyga till USA, för uppläsningar, men också för att träffa sonen som precis har avslutat sina studier vid ett college utanför Boston. Vi önskar dem en god resa, flera gånger, Jurek tar några avslutande foton, och på vägen ut, i hallen, upptäcker jag en mycket stor svensk flagga, invid ännu en vägg med ikoner.

Vad det handlar om 
är något mycket viktigt. 
Något som är alltför viktigt 
för att förtigas. 
Vad det handlar om 
är tystnaden.

Ricki Neuman
 

Med ryggen åt världen

Himmelens geometri heter ett urval dikter från 1979 och framåt av den kristna diktaren Regina Derieva (i översättning från ryska av Bengt Jangfeldt och Bengt Samuelson).

Världens geometri vore en lämpligare titel. Dikterna handlar långt mer mörkret i denna värld än om himmelen. 
Derieva ger knappt något hopp. Världen har avlägsnat sig alltför långt från Gud. Varför berätta, varför sjunga, varför dansa, frågar hon i en dikt som alluderar på Jesu ord i Lukasevangeliet 7:31 ff. ..."Vi spelade för er men ni ville inte dansa..." Alla har tröttnat, alla sover. 

Och endast huvudet, 
Johannes Döparens huvud 
med de vitt uppspärrade ögonen 
blickar från fatet 
på den ännu pladdrande, 
sjungande, dansande 
Herodias dotter 

Europas andliga förfall, (Europa - Euterpe, en av de nio muserna, musikens och den lyriska poesins beskyddarinna) utmålas i dystra färger i en svit dikter:

Men vad, Euterpe, skall vi räkna som vårt 
om konvojen tagit från oss allt? 
Krematoriernas söta rök 
fosterlandets ljusblå mull 
Det finns inget äkta kvar: 
Filosofien bekommer dig illa, den har murknat 
Allt mera sällan stiger en rad ur askan 

Dikterna har ofta en ironisk snärt, humor saknas inte men den är bitsk och bitter. Naturen finns nästan inte. 
Själen är sannerligen på genomresa i fientligt land för att så snart som möjligt förenas med helgonen i en bättre värld. I bakgrunden skymtar inte bara Derievas hårda liv och långa hemlöshet. Svartsynen har säkerligen också med hennes personlighetstyp att göra. 

Sedan något år bor Derieva i Märsta tillsammans med sin man Alexander som är expert på liturgisk musik och ikonmålare. Paret kom till Sverige från en statslös tillvaro i Israel. Derieva är judinna och föddes i den ukrainska staden Odessa 1949. Hennes far var kommunist och professor i marxism-leninism. Ända från femton års ålder fick Derieva dikter publicerade, men censuren gillade inte att de saknade käck optimism och ofta handlade om sorg och tårar. 1965 flyttade hon till Karaganda i Kazachstan, utbildade sig till pianopedagog och studerade rysk litteratur och filologi vid universitet. Censuren kändes tryckande, och i början av 90-talet utvandrade hon med man och son till Israel. Eftersom de hävdade sin katolska tro, kunde de inte få israeliskt medborgarskap och inte heller utresetillstånd. Under större delen av 90-talet levde familjen därför i en sorts statslös fångenskap i Israel. Med hjälp av bl. a. Vatikanen lyckades Regina och hennes man komma till Sverige 1999. Sonen var då i USA på amerikanskt stipendium. 

Beckett, Eliot, många andra - alla frös de i världens öde land. Beckett mobiliserade svart humor, Eliot sin katolska tro. Derieva vänder ryggen åt världen och längtar 

Till allting som är älskat och känt 
till var längtan och önskan, som bara slår in 
där det finnes ett hem och ett tak över vilket 
någon har dragit geometriens himmelska linjer. 

Men vägen dit, till nästa tillvaro, tycks oändlig. Tron verkar långt ifrån självklar för Derieva, men hon riktar sitt ansikte "mot det omöjliga". Ett annat språk talar t. ex. essäer hon skrivit och diktsviter som inte finns med i urvalet. Här svävar hon inte ett ögonblick på målet. 
Brodsky, som talade varmt för Derievas diktning, hade sin tro på ordet som kan övervinna världen. I Derievas fall skall ordet stavas med stort O. Ordet som var i begynnelsen, som hon är ett verktyg för. Om inte Hamlet hade uppfunnit Shakespeare, skriver hon, om inte Werther hade uppfunnit Goethe... 

vad hade vi då vetat 
om överflödiga 
människor?.. 

Derievas bildspråk är tätt och många gånger svårt att tränga in i. Men efter hand som hennes bilder öppnar sig visar sig en imponerande förmåga att gestalta världens gudsfrånvändhet. Detta är utan tvekan dikternas starkaste sida. 
Derieva börjar bli berömd. Hennes dikter översätts till det ena språket efter det andra, även kinesiska, och ett par texter av henne är tonsatta av Armando Pierucci, organist vid Den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem. Hon har till och med nämnts som Nobelpriskandidat av tidningen The Guardian. 
"Sverige är bäst hittills", säger hon om sina hemländer. Men ett bättre land väntar. 

Av Kjell Andersson 
 

Sökarens stora ensamhet

Modern rysk poesi är kand hos oss främst genom Marina Tsvetajeva och nobelpristagaren Joseph Brodsky. I deras tradition skriver Regina Derieva som sedan några år är bosatt i Sverige. Hon är katolik från Odessa och uppväxt i Kazakstan under Soviettiden. Hennes poesi presenteras nu på svenska i Himmelens geometri tolkad av Bengt Samuelson och Bengt Jangfeldt som också skrivit ett utmärkt förord.

Hon är en utpräglat religiös poet för vilken det andliga livet har stort försteg framför det materiella. Hennes diktvärld är ett existentielt landskap, kanske alltför abstrakt för den som är skolad i en mer världsbejakande svensk poesitradition.

Gud sträcker sig mot världen men når inte fram i vår tid. Det finns en djup civilisationskritik hos Derieva. De människor som söker Gud bildar små öar i ett hav av tomhet. Verkligheten tycks vara tömd på andliga tecken, inte längre inkarnerad. På sätt och vis tycks hon vara mer gnostiker än renodlat kristen, men en sådan hållning har mer än en gång varit poetiskt fruktbar. I Sverige har vi mött den hos Stagnelius.

Av Magnus Ringgren