Ur ARTES nr 2 2000

När man bränner alla broar

Regina Derieva

Tolkning Bengt Jangfeldt

*

Hela mitt liv
har jag letat efter
en ängel.
Men när han visade sig
var det för att säga:
"Jag är ingen ängel!"

*

Återstår bara
att läsa och läsa
tills man får kunskap om det
som ingenstans står skrivet,
absolut ingenstans;
som kan skrivas med kilskrift
på en tavla av lera
eller med fågelns näbb,
på flykt från sina hemtrakter.

*

Röken från Fosterlandet
har frätt sönder synen.
Var det därför rapsoden blev blind?
I mina antika
ögonhålor lever
ugglor, kring mina marmorben
skvalpar hav av
främmande tårar.
Min vita tunika
har blivit ett segel på varje
fartyg som lämnar
hamnen. Jag kan inte längre
läsa fartygskatalogen
ens till hälften.
Där andhämtningen upphör
vidtar det oåterkalleliga.
Var det därför rapsoden blev blind?

*

Vackert talade de gamle –
kort och lysande.
Deras tankar hade vingar,
precis som Hermes.
De gamle oroade sig inte för
att bli missförstådda.
Alla förstod dem,
och om det dök upp någon
intellektuell invalid
så skulle han obemärkt slå sig ihop med någon av
de nio muserna, så att hon
skulle kunna undervisa honom.
Och musan skulle
graciöst luta sitt mörkblonda huvud
över honom
och lära honom att fortsätta tiga,
tiga, tiga, tiga – och om han
nån gång fick tala
så var det bara på hexameter.

*

När man bränner
alla broar,
blir naturligtvis
ingenting kvar.
Inte ens vägen
känner igen dig, det är därför
du snubblar på den.
Ögonen blir till aska,
munnen en brunn
från vars botten
inga ord längre kommer.
Det är ändå ingen
som tror dig.
Som tror
att du är död.
 

*

Av alla bestyr
återstår bara ett:
att placera ett pappersark
på bordet framför mig.
Av alla tidigare bestyr.
Övriga bestyr har trätt i bakgrunden
och lämnat mig ensam med
den koppärrige suprematistens
torftiga kvadrat.
De andra bestyren
finns inte mer.
I den värld
där jag nu befinner mig
skriver man med vitt på vitt.
Man skriver oändliga
brev till sina kära
och river dem i små, små
små bitar.
Sen faller snön.

Den “torftiga kvadraten” syftar på den ryske konstnären 
Kazimir Malevitj och hans suprematistiska måleri.

*

Jag övernattar i främmande hem.
Det var så länge sedan
jag hade något eget, att
jag har förlorat luktsinnet.
Jag ligger i främmande sängar
och drömmer främmande drömmar
som jag bara med möda
lyckas ta mig ur.
Mina ben – fångar på flykt
fastsmidda vid tidens straffstockar –
orkar inte längre förflytta sig
över denna jord.
Jag har inte ens
ett papper till hands,
så jag får skriva på mitt hjärta,
som är vänt ut och in.
Det är därför det gnisslar
som jordaxeln på nätterna
och riktar mitt ansikte
mot det omöjliga.